Ämnessida SORG OCH FÖRLUSTER – Hur kan jag dumpa det gamla bagaget?

Transkribering av avsnittet

Volontär Johan – 0:13

Hej och välkommen till En timme för livet. Jag heter Johan Andersson och jag är volontär på Mansjouren. Män har svårt för att söka hjälp. Vi märker det i vårt arbete och vi har förstått det i många andra sammanhang. Och det kan vi också se på statistiken när det gäller självmord tyvärr, att män leder den statistiken. Men om fler män söker hjälp, då tror vi att vi kan ändra på de här siffrorna och att det kan bli något annorlunda. Därför har vi börjat lite med självhjälp som vi tänker skulle kunna vara ett led i denna förändring. Och nu under hösten så har vi ett antal videomöten. Det handlar om sorg, det handlar om ensamhet, det handlar om självmedkänsla, frustration, ältande, självmord, stress, maskulinitet och våld. Och mycket av de här ämnena handlar just om att hitta nya vägar, att försöka komma ur det skruvstäd som man sitter i och hitta en ny väg som också skapar en ny möjlighet. Alltså En timme för livet. Allt finns presenterat på vår hemsida och det går också bra att se de här filmerna som vi nu sänder live, i efterhand.

Vi är Mansjouren och till oss så kommer man för att söka hjälp. Vi vet att det är många som står utanför men har svårt för att våga ta sig in när de kommer och vill besöka oss. Så svårt är det att söka hjälp. Vi har funnits sedan 1988 och vi möter både kvinnor och män, framför allt män, som vill försöka hitta nya vägar. Vårt erbjudande handlar om att vi har dagligen telefonjour. Vi har öppet hus där man kan komma och bara känna in lokalen och vilka vi är. Vi har också möjlighet att erbjuda individuella samtal, både i video, i telefon eller att man kommer och besöker oss och får ett en timmes samtal med någon av våra volontärer. Och handlar det om par som har problem, då erbjuder vi också möjligheten för par att komma till oss och berätta lite om deras situation. Förutom det här så har vi också samtalsgrupper. Just nu så har vi en samtalsgrupp igång som är för bara män. Samtalsgrupp för män skapar möjligheter att känna att man inte är själv och möjlighet tillsammans med den som leder gruppen och de som sitter i gruppen att få stöd och hjälp i sitt eget individuella arbete. Det har vi sett ge ett väldigt bra resultat. Vi har människor som går hos oss och har gått i flera år som känner en trygghet i att få komma dit och känna och påminna sig själv om det arbete som de håller på med. Vi är alla volontärer och vi är med som en medmänniska som lyssnar och ställer frågor för att försöka förstå och leda vidare. För att den personen som kommer till oss ska hitta vägar att komma vidare.

Man brukar ibland säga att tiden läker alla sår. Men är det så egentligen? Vi ska idag ta reda på hur det ligger till. Och om det är så att man genom att glömma också får sorgen att försvinna, den sorg som man går och bär på. Kanske är det så att man bär på en sorg utan att man vet om det. I det föredraget som vi kommer ha nu så finns det möjlighet för er att chatta och ställa egna frågor på saker ni funderar på när ni lyssnar. Ja, vi ska lämna ordet över och välkomna Anders Magnusson som ska berätta lite mer omkring det här. Han är VD och grundare av Institutet för sorgbearbetning. Välkommen!

Anders Magnusson – 5:10

Tackar! Ska jag komma upp nu?

Volontär Johan – 5:13

Ja! Då kan du gå upp och ta över.

Anders Magnusson – 5:17

Tack, Johan, för överlämnandet. Jag heter Anders Magnusson och yrkesmässigt eller utbildningsmässigt så har jag min bakgrund på Handelshögskolan i Stockholm. Civilekonom läste jag till där. Nu är det inte det som gör att jag jobbar med sorg och sorgbearbetning men det är min akademiska utbildning. Jag är även utbildad vid The Grief Recovery Institute i USA i en konkret metod för sorgbearbetning. Faktiskt världens enda evidensbaserade metod. Och det var efter att jag hade fått hjälp med den metoden som jag själv startade då Svenska Institutet för sorgbearbetning, som egentligen är en spegling av The Grief Recovery Institute. Det fanns i USA, Kanada, när jag startade och sen så blev Sverige tredje institutet i världen för den metoden. Och det drog jag igång efter mammas död 2001, eller 2002 drog jag väl igång det men kom i kontakt med metoden 2001. Först var det fokus på egen bearbetning och så vidare men jag började även hjälpa andras sörjande. 2003 så hade jag utbildat mig i metoden, drog igång egna lokaler. Sedan 2005 blev jag en av då sju i världen som fick utbilda andra i metoden och då blev det att jag började utbilda psykologer, kuratorer, diakoner och andra som mötte människor i sorg. Idag så är det ganska mycket föreläsningar. Jag håller i en del utbildningar, även en del uppdragsutbildningar för begränsningsbyråer, trossamfund och andra organisationer. Det kan vara en del uppdrag för läkare, svåra samtalen och svåra besked och sådär. Också lärare på högskolan, lite oväntat kanske, just att det är blivande fastighetsmäklare faktiskt som jag utbildar men de säljer ju dödsbon och skilsmässohem och sådär. Och som sagt en del föreläsningar. Nu är jag här, kul att få vara här. Annars så har det varit lite si och så nu här med föreläsningar live. Nu är inte det här live i och för sig men jag är ute lite live nu igen. Än så länge bara Sverige men innan pandemin var det en del runt om i Norden också. Det är lite grann min bakgrund.

De senaste 20 åren när jag har hållit på med sorg och sorgbearbetning så har jag väl hjälpt ungefär 2 500 sörjande för egen del. Institutet i sig har hjälpt kanske 5 000 människor igenom sorgarbete med hjälp av den metoden vi jobbar efter. Bland annat kan det vara dödsfall, separationer och andra förluster. Men sedan har vi också utbildat en hel del i metoden och de har uppskattningsvis hjälpt ungefär 25 000 sörjande. Så det är en 30 000 ungefär som har jobbat igenom sin sorg med hjälp av den här metoden i Sverige. Över miljonen i världen men i Sverige ungefär 30 000.

Det som gör att jag står här, det är faktiskt inte den här akademiska meritförteckningen egentligen, utan det är ju att jag har varit med om mycket egen sorg och framförallt då fått känslomässig läkning kring det. Jag har gjort en ganska lång personlig resa både från missbruk och grov kriminalitet till att så småningom bli en del av samhället igen och börja med bidragande kraft istället för tärande, om man säger så. Jag kommer berätta lite grann kring den resan men jag tänkte hoppa in i en liten resa igenom mitt liv från barndomen faktiskt. Lite kort bara, så ni får se lite grann hur sorg kan yttra sig och vad det kan ge för konsekvenser kanske man kan säga. Så jag ska ta fram blädderblock här så ska vi se. Det ska vara någon penna där också. Ja, då ska vi se. Jag får ställa mig här då.

Jag tänker ta avstamp i min lilla berättelse kring ett positivt minne som jag har när jag är tre och ett halvt år gammal. Vid det här tillfället så bor jag i Ulvåker utanför Skövde. Pappa jobbar på Skanska. Och jag bor där då med pappa, mamma och min storasyster Helén som är ett par år äldre än jag. Minnet är i alla fall att jag är tre och ett halvt år och så står jag och tittar ut genom mitt sovrumsfönster när jag ska gå och lägga mig. Det är becksvart ute. Jag försöker se en björk som jag vet är en tiotal meter från fönstret. Men det enda jag kan se är lite regnvåta löv i gräset nedanför fönstret. Så det är becksvart ute som sagt så jag ser ingenting. Men sen när jag vaknar upp på morgonen så är det som att vakna upp i en helt annan värld. För under natten har det fallit nysnö. Den här bilden får symbolisera det. Det är rimfrost i den där björken som morgonsolen ligger på och det gnistrar och glimmar. Där står jag från det mörka till dagen efter i det här vackra vinterlandskapet. Jag kommer inte direkt ihåg om jag hann ut och leka i snön innan frukost men jag kommer i alla fall ihåg känslan jag hade när jag stod och tittade ut över det här underbara vinterlandskapet. Hur jag är full av energi, full av livslust och sen ser jag fram emot allt det här underbara som livet ska ge mig, det här stora äventyret. Den känslan som jag har där och då brukar jag kalla för en känsla av nysnö. Så det skriver jag här: Nysnö.

Två år senare så är det sjukhusbygge som pappa jobbar på, han jobbar på kärnsjukhuset, det är då färdigbyggt. Och vi ska nu flytta till ett nytt sjukhusbygge. Det här gången till Benghazi i Libyen. Och jag har ingen lust att flytta, jag trivs jättebra där i skogarna utanför Ulvåker, med min granne Pontus som jag leker med, och min röda sparkcykel och sådär. Så jag mår rätt dåligt, jag äter inte så mycket, jag går ner i vikt så att jag blir såhär smal så man ser revbenen på mig. Vilket ju inte är direkt hundra när man är fem och ett halvt år och ska växa. Så mina föräldrar då, de är ganska oroliga när jag mår såhär dåligt. De försöker trösta mig efter bästa förmågan och säger att Anders, var inte ledsen för att i Libyen där kommer vi bo i ett hyreshus med massa andra svenska barnfamiljer. Det är varmt och skönt, vi kommer kunna bada året runt. Ja, jag är ledsen men vi flyttar i alla fall. När vi väl kommer fram till Libyen så får mina föräldrar rätt. Jag trivs oerhört bra i Libyen. Det är inte bara varmt och skönt utan det är kamelridning i Saharaöknen, det är falafel 30 år innan den kommer till Sverige, rida på arabiska fullblod på sandstränderna, det är barbecues och fornlämningar från antiken som bevaras på ett helt annat sätt än de som finns i Europa utsatt för massturism. Så där bor vi då i 2,5 år tills sjukhusbygget i Libyen är klart och vi ska flytta tillbaka till Sverige. Och gissa nu då vem som inte vill flytta tillbaka till Sverige? Ja, det är ju jag. Så jag är ledsen här nu att vi ska flytta från Libyen tillbaka till Sverige. Och då när jag är ledsen kring det då försöker mina föräldrar trösta mig igen och säga att Anders, var inte ledsen för att i Sverige finns fler svenska barnen i Libyen, du kommer snart få nya kompisar. Dessutom så är det rena gator, det finns varmkorv, knäckebröd, saltlakrits, Marabou mjölkchoklad, kaviar, filmjölk och allt annat sånt där som man som utlandssvensk saknar. Så flyttade jag, den här gången till Limhamn. Och efter ett år i Limhamn så visade det att min pappa hade glömt bort att han hade beställt ett hus i Skanör. Så vi flyttar igen. Efter ett par år där så skiljdes mina föräldrar. Efter ytterligare tre år så bestämdes att jag ska flytta själv med pappa upp till Stockholm. Bort från min mamma, mina kompisar, min syster och så där.

Så själv med pappa. Och det är så smärtsamt för mig så att jag känner mig sviken av vuxenvärlden, av mina föräldrar. Så jag svär en pakt med mig själv: Från och med nu är det jag mot världen, ensam. Och att jag ska uppnå mitt oberoende genom att inte förlita mig på någon annan än mig själv och bli miljonär innan 25 års ålder. Kosta vad det kosta vill. Det blev ett heligt löfte jag gav mig själv. Nu behöver jag klara mig själv och uppnå det genom ett ekonomiskt oberoende. Det ligger lite grann i bakhuvudet, men jag kommer upp till Stockholm i alla fall. Acklimatiserar mig där så småningom. Efter ett par år träffade jag min första kärlek. Helene Olsson från Täby. Mörkt långt hår. Jag brukar alltid fråga så här på föreläsningar. Nu är det online så jag kan inte fråga, men jag kan fråga er andra om ni vet vem det är, om ni känner henne? Men det verkar inte vara någon som känner henne så man kan undra om det hänt. Det är som i Kalles klätterträd. Emma finns bara i fantasin men hon är fin, tycker Kalle. Ja, det kändes i alla fall verkligt. Men jag hade fått lära mig… Jag träffade henne och sedan så dumpade hon mig, blev ihop med sitt ex. Jag var helt under isen, kämpade mig tillbaka. Då fick jag lära mig att rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor, hälften vågat, hälften vunnet, förlorar du en står tusen åter, och så där.

Så efter Helene så blev det Kiki, Anette, Jeanette, Ulrika. Fängelse, grovt rån. Nykter och drogfri, Camilla, mamma sjuk och dör. Om man hade frågat mig efter varje sådan här förlust, hur det var. Så hade jag sagt att nu är det ju ganska bra här, om man jämför med vad som var värst. Jag drabbas av en förlust och är nere under vattenytan men så kämpar jag mig tillbaka till samma läge som förut. Det är nästan samma läge som förut. Men för varje sådan här händelse tappar jag lite energi, lite närvaro och lite livslust. Och sedan upptäckte jag här som vuxen att den ursprungliga nysnö-känslan som jag hade när jag var liten, den hade jag inte riktigt längre kvar. Och nu ska jag inte säga att jag satte mig ner efter mammas död och funderade över vad det berodde på, utan jag konstaterade bara att livet inte blev riktigt så som jag hade tänkt mig. Så där var jag när mamma hade dött då. Jag ska pausa den där lite grann faktiskt, för att jag har den här nedgående trappan. Men jag ska också dra lite om resan här igenom vad som händer.

För att här någonstans, jag nämnde att jag hamnade i fängelse för grovt rån. Jag är en nykter alkoholist kan jag säga, sedan drygt 23 år tillbaka, och är ganska alkoholistisk av mig på det sättet att jag gör inte saker halvdant utan… Jag gillar sådana skämt, jag vet inte om ni har hört den, men två finnar sitter och super och så säger den ena ”Skål” och den andra svarar ”Ska vi supa eller ska vi prata?” Och det där är liksom my kind of people, det gillar jag liksom. In i dimman, fullt ös medvetslös, mindre snack, mer verkstad. Så när jag krökade då var det fullt ös medvetslös. Innan jag hamnade i det där med supandet så var det idrott. Jag spelade i rugbylandslaget, vann SM-guld, låg på idrottspluton. Men sedan tog alkohol och kriminalitet över och jag var ganska brottsaktiv. Det var väl tre till fem kassaskåp i veckan när jag var som mest aktiv och så har jag gjort tre till fem grova stölder och sju rån, vilket så småningom ledde till att jag hamnade i fängelse då. Och då insåg jag att det finns ingen framtid för bankrån när man är dömd för grova rån så jag tänkte jag skulle byta bransch.

Så på kåken så läste jag in gymnasiet, gick ut med 5 och 0 och så började jag plugga på Handelshögskolan då som jag berättade, det är min akademiska utbildning. Fast med intentionen att börja med ekonomisk brottslighet. Så jag hade dels som tanke, det går inte att råna men jag hade ändå en kriminell identitet. Då tänkte jag att ekonomisk brottslighet kanske kan funka. Nu blev det aldrig något utav det där, utan när jag muckade sen och pluggade på Handels så gick det inte så bra med mina studier. Jag hade då pengar kvar från mina brott. Blev av med dem sen. Men jag var mest nere på Stureplan, drack Dom Pérignon och snortade Kokain, det var liksom livet för mig då. Och vad som hände då var att jag föll utanför egentligen alla sammanhang.

Johan nämnde temat med ensamheten, ofrivillig ensamhet. Det skulle jag nog säga att det började jag befinna mig i för att studierna gick inte så bra på Handels, jag körde tentorna hela tiden, så jag inte pluggade någonting. Jag föll genom årskullarna där. Det gick inte så bra med rugby när jag hade börjat spela igen, men eftersom jag var mest nere på Stureplan så gick inte det något vidare. Jag gjorde inte nya brott för jag hade då pengar kvar från brotten som jag blev av med sen, men det gjorde att jag inte gjorde nya brott och då föll jag utanför de kriminella kretsarna. Jag var konstant otrogen så relationen med min flickvän var inte något vidare heller, och relationen med mamma och pappa var inte heller något bra. Jag var på väg att bli helt ensam och då när min flickvän konfronterade mig med mina otroheter då kände jag: Jag kan inte ljuga mig ur det här, den här gången, utan ska jag kunna rädda relationen, den sista jag har kvar, då får jag liksom erkänna. Men jag var fortfarande väldigt ansvarslös. Alltså för att beskriva hur ansvarslös jag var, då var det så att när jag hamnade på kåken så var det inte för att jag gjorde grova brott utan det var för att det var en kille som hade skvallrat för polisen. Så det var ”hans fel” att jag hamnade i fängelse. Ja, ni förstår liksom att jag pekade fingret på allt och alla och det var liksom synd om mig, kring det mesta faktiskt.

Så när jag erkänner att jag varit otrogen så tar jag inte direkt ansvar för det utan jag skyller på att jag varit full, onykter, så det var ju därför, det var min förklaring. Och då säger hon: Då får du göra någonting åt ditt alkoholproblem. Och genom det så kommer jag i kontakt med en självhjälpsgrupp för nyktra alkoholister. Och det är faktiskt när jag kom in på ett sådant där självhjälpsmöte med en tjugo andra människor, jag hade förväntat mig att det skulle vara A-lagare, men de såg ju ut som friska, normala människor. Och då kände jag faktiskt första gången i vuxen ålder att jag känslomässigt kunde identifiera mig med andra människor. Och det här med all-in, jag kände att det är det som de hade med bra mående utan alkohol. Som en gammal man där sa till mig när jag kom: Från och med idag, Anders, så behöver du inte dricka, det finns en lösning på ett schysst liv utan alkohol. Och det var en ny insikt för mig att se att jag kan leva ett schysst liv utan alkohol. Och lösningen kring det då var ju då att jobba med sig själv. Att inte peka finger på andra och skylla på yttre omständigheterna och faktiskt bli ansvarstagande och se att man kanske har en egen del i vilka situationer man hamnar i.

Så då bestämde jag för att nu ska jag bli bäst på det här med personlig utveckling. Och det kan man ju inte bli, men det gjorde i alla fall att jag använde min perfektionistiska karaktärsdefekt, som jag brukar skämta om. Det beror ju inte på barndomstrauman att jag är perfektionist utan jag är född i Jungfruns tecken, så det är stjärnkonstellationen vid ett visst tillfälle som gjorde att jag är så perfektionistisk. I och med att det är stjärnornas fel så kan jag ju inte förändra den här perfektionismen då. Nej, men skämt åsido, jag började i alla fall gå på självhjälpsmöten varje dag. Jag började gå i terapier ett par gånger i veckan. Jag åkte på kursgårdar. Jag läste hyllmeter med böcker. Jag började med yoga, meditation. Och helt plötsligt så, alltså jag ska beskriva det som att livet i det yttre svängde på en femöring, från att ha den här offermentaliteten till att börja jobba med mig själv inifrån och ut. Och istället för att försöka förändra omgivningen så började jag jobba med mig själv så att jag bättre skulle funka i den omgivning jag befann mig. Då gick det från underkända tentor till kursetta på min ämneskurs. Jag fick stipendium att åka till Australien och plugga. Det gick bättre med rugby och jag vann faktiskt ett SM-guld till efter det. Det blev så småningom bra med flickvännen och livet flöt på bra, på många plan. Och det blev ju ingen ekonomisk brottslighet heller utan tvärtom. Jag började ta ansvar för det jag gjort, ta kontakt med människor som jag rånat och skadat på olika sätt och försöka ställa tillrätta. En form av gottgörelsearbete kan man säga då. När livet igen började funka, både med idrott och relationer och nykterhet och sådär, och jag ändå har ordning på bitarna. Fortfarande kanske lite ältande om saker jag har varit med om, men ändå ett fungerande liv igen. Och så blev jag av med alla pengar vilket på sitt sätt var rätt skönt, att börja om från ny grund.

Här ska vi se, det är en kort bild. Jag viker den här åt sidan så ni får se. Här har vi… Men här har vi mamma… Ja, ni ser mamma där och sen har vi mig i mitten. Emil i Lönneberga var lugn i förhållande. Det var innan det fanns bokstavskombinationer, men jag var nog ett klassiskt ADHD-barn. Sedan pappa längst uppe i hörnet där och min syster därunder. Så det är när vi bor i Libyen, jag är väl 6-7 år ungefär. När jag har gått igenom det här, när jag berättar mitt lifestory här då. Det jag berättar om är exempel på förluster som jag varit med om. Då hade jag dödsfall mamma, men jag hade även husdjur som hade dött. Det var faktiskt min första förlust när vi bodde i Libyen, jag hade en hund som dog, skaffade en ny hund. Jag var inte lika glad i den. Separationer, även andras förluster. Livsstilsförändringar, en av mina största sorger faktiskt, det var att bli nykter och drogfri. Det kan tyckas lite paradoxalt faktiskt för att bli nykter och drogfri är det bästa som hänt mig i mitt liv, men samtidigt är det en av mina största förluster. För det var oerhört smärtsamt att dels möta mig själv och se hur jag hade levt mitt liv, men också alla de förändringarna som var med. Vänskapsrelationer som försvann och livsstilen som så. Flytta har varit mycket, positivt, men också en stor förändring.

Sjukdom, kroppsskada och trauman är också sorger. Nu nämnde jag inte det här men jag har varit nära att dö elva gånger, så rent statistiskt borde jag inte stå här. Blev skjuten och knivhuggen och misshandlad medvetslöst, fall från höga höjder, MC-olyckor, bilolyckor, överdos, allt vad det är. Det är väl någon mening kanske att man är kvar. Ofta tänker vi kring sorg att man förlorar något som man nästan kan ta på, en arm, ett arbete, en partner. Men även förlust av tillit, förlust av trygghet, förlust av kontroll i den egna kroppen, det är också sorg och förluster, som man kanske inte tänker på. Och alla de här olika exemplen på förluster de leder till olika sorgreaktioner. Här är lite exempel på det.

Om jag tar det här exemplet då, när jag kraschade ’98 när jag blev nykter och drogfri. Då hade jag ont i kroppen, jag vaknade med svettvåta lakan, jag åkte på diskbråck för jag hade en sådan skam så jag inte kunde se mig själv i ögonen, jag gick och tittade ner i backen ungefär. Låg energi, orkade inte med så mycket, kände att luften hade gått ur en. Nedstämd, gick och tänkte på allt man varit med om. Jag var mer eller mindre suicidal skulle jag säga, faktiskt. Hade nog inte överlevt om jag inte hade genomgått den här grundläggande personlighetsförändringen. Och jag var allt annat än här och nu. För dels så ältade jag alla de här gamla smärtsamma upplevelserna, alla sorger och förluster både från barndomen och annat. Och sen så var jag orolig för att jag skulle hamna i nya förluster för jag hade inga verktyg att ta hand om det där jag hade varit med om heller. Så det växlande mellan ånger kring det som hade varit och oro för framtiden.

Och lite av en tryckkokare skulle man beskriva mig som också. Det är kanske få som inte haft en känsla av överreaktion, att man har en något starkare reaktion än vad situationen kräver. Men det där hade jag ganska mycket av. Och var ganska flyktbenägen. Jag hade både arbete, träning, socker, shopping, alkohol, droger, innan jag blev nykter och drogfri då. Men lite olika sätt att försöka hantera sorgen och smärtan för stunden. För att jag brukar säga att i vår kultur är det ofta mer socialt accepterat att vara onykter än att hulkgråta. Vilket är lite paradoxalt. Det finns studier som visar att 28% av alla änkor dricker en flaska vin eller mer om dagen efter sin partners död. ”Var inte ledsen, ta en bag in box.” Så vi självmedicinerar nästan kring våra känslor, istället för att möta och kommunicera. Vilket vi ska titta lite grann på vad man kan göra då. Men det här är lite exempel på vanliga sorgreaktioner. Hur det här bagaget som man går och bär på påverkar en.

Så nu tillbaka. Det där får symbolisera var jag var någonstans när jag hade kommit i kontakt med de här olika verktygen i personlig utveckling. Och livet funkar ändå i det yttre. Men sedan så dör mamma. Det är lite meckigt med det här… Här har vi mamma. Hon dör i mina armar hos onkologen på Malmös allmänna sjukhus. Hon har haft lungcancer och blodproppar som släpper i benen och sätter sig i lungorna. Så hon dör ganska dramatiskt. Hon andas men får ingen syresättning. Och när mamma dör då tar sorgen och smärtan över fullständigt och då känner jag att alla de här andra verktygen som jag hade fått i personlig utveckling, det var fantastiska verktyg, som sagt. Jag hade inte överlevt utan dem. Men jag känner också ganska intuitivt att det inte kommer hjälpa mig med den sorgen som jag går igenom.

Som tur är, om man tror på tur, så hade jag en mentor när jag pluggade i Australien på studentutbyte genom Handelshögskolan. Han rekommenderade en bok till mig som heter The Grief Recovery Handbook. Jag har med mig den här. Det här är den svenska varianten som heter Sorgbearbetning. Jag läser boken, och först tycker jag att det verkar lite enkelt att man ska skriva, reflektera, dela med sig av det man hittar kring sin sorg. Och så ska man må bättre kring det här tunga man har varit med om. Jag tyckte att det verkade lite amerikanskt också. Men det amerikanska beror ju bara på att den är amerikansk, så det kanske inte är något konstigt då. Retoriken var lite så här ”alltid” och ”aldrig” och nu har jag väl mjukat till det för jag översatte den här boken till svenska. Så att den är lite mindre amerikansk. Men innehållsmässigt så är det ju samma i alla fall. Den beskrev då en metod för hur man kan bearbeta och förlösa sorg. Sorgbearbetning av John W. James och Russell Friedman. Och jag läste den som sagt och på vinst och förlust så tänkte jag att jag kan väl jobba igenom den här boken. Jag har testat så mycket annat i genren personlig utveckling, så varför inte det här också? Plus att det var en person som jag har stort förtroende för som rekommenderade boken. Så jag jobbar igenom boken och upptäcker då för första gången i mitt liv att jag faktiskt mår bättre efter bearbetningen än före.

Vid den här tidpunkten har jag inte kopplingen till bearbetning utan jag tänker att det här var min första sorg. För jag hade då definierat sorg efter ordbokens definition, som ”kraftig nedstämdhet vid nära anhörigs död”. Vilket är en hyfsat smal definition. En känsla vid ett sammanhang, vid dödsfall. Och idag så kan jag inse att det var inte sorgen som gjorde att jag mådde bättre för jag läste en del andra böcker som beskrev det som att när man är med om sorg så kan man få ett annat perspektiv på livet och känna tacksamhet för det man har varit med om. Och det är ett annat perspektiv på livet kanske man får. Men att må bättre när man är med om en förlust, det är ju lite märkligt, så det håller jag inte riktigt med om. Men däremot så när man har bearbetat saker, får ett verktyg, då kan man ju må bättre och det var det som hade hänt då. Men det insåg jag först lite senare. Jag såg i alla fall vid den här tidpunkten att här fanns ju ännu mer sorg i min relation till pappa som fortfarande lever. Vilket var då en ny insikt för mig, att se att man kan ha sorg även i en relation till en levande person. Och efter en liten tid där så jobbade jag igenom relationen med pappa och det var lite känslomässigt att göra det. Fick något kanske kortsiktigt sämre mående där. Men efter den bearbetningen så mådde jag så oerhört mycket bättre.

Och det var vid den här tidpunkten som jag kände bara wow, det här måste vidare till andra. För då var det som att den här rösten som jag hade levt med i 25 års tid, med ältande och så där, den tystnade. Och jag kände att nu är jag klar med min barndom. Och det ska man ju inte kunna bli, åtminstone inte jag har hört talas om det. Så då ringde jag till USA och tog kontakt med grundaren till metoden och efter ett längre samtal med dem så kom jag överens om att jag skulle översätta boken till svenska och även gå en utbildning för att hjälpa andra människor i sorg, vilket jag gjorde då. Sedan dess har jag gjort ett antal bearbetningar till, och det är alltid lite motstånd. Det är inte att man bunkrar upp med läsk och chips och tycker att äntligen fredag, äntligen ska jag få åka hem och göra sorgbearbetning, har jag längtat hela veckan. Utan det är alltid lite motstånd men jag mår alltid bättre efteråt. Och nu är jag kanske någonstans här då, en liten bit kvar till den ursprungliga nysnö-känslan.

Men framförallt har jag upptäckt min förmåga att förändra min livskvalitet. Förut drabbades jag av förluster, kämpade mig tillbaka men tappade lite energi, lite närvaro, lite livslust för varje sån här händelse. Men med hjälp av den här metoden kan jag medvetet gå in i mina förluster, bearbeta dem. Och det är lite känslomässigt när jag gör det, men jag mår alltid bättre efteråt. Så jag börjar trappa tillbaka igen och återvinna den här nysnö-känslan. Och nu ska jag säga att livet faktiskt har blivit det där äventyret som jag tänkte att det skulle bli när jag var tre och ett halvt år och stod i det här sovrumsfönstret. Dels gjorde jag bearbetning på allt det jag varit med om utan motpartens medverkan, men ibland tog jag kontakt med människor och styra till rätta. Det har varit människor som jag haft ganska stora hämndplaner på som jag idag kan träffa utan laddning. Jag brukar säga att jag kan egentligen träffa vem som helst på den här planeten utan laddning och om jag mot förmodan skulle träffa någon som det är lite laddning på så vet jag vad jag ska göra för att ta hand om det, så att jag inte påverkas negativt av det.

Det känns fantastiskt att ha de verktygen. Jag tänkte lite kort visa hur de där verktygen kan gå till. Exemplifiera det. Och då tror jag, jag hoppas, jag kan inte säga för mycket men man kan ju hoppas att vi är klara med det där blädderblocket nu. Metoden för sorgbearbetning innehåller några olika steg. Jag kan ta de här fem som exempel. Först brukar man beskriva i boken lite kort kring sorg och sorgbearbetning rent allmänt, bredda begreppen, lite om sorgreaktioner, lite om hur folk brukar bemöta sörjande som kanske inte alltid är helt hundra. Sedan gör man en tidslinje över sitt liv där man tittar på vad man har varit med om för olika förluster och förändringar i livet, i form av ett så kallat förlustdiagram. Och sedan väljer man en relation att jobba lite mer i djupet på. Man utforskar den i form av ett relationsdiagram och sedan så tittar man på, vad är det för tankar och känslor jag har kring det som har hänt? Vad var bra, vad var dåligt, vad kommer det inte bli utifrån det som hänt? Sedan formulerar man det i ett fullbordansbrev som man läser upp, riktat till motparten, hört av en annan levande person, avslutat med ett avsked, vilket vi ska se då.

Här är ett exempel på ett förlustdiagram. Mitt förlustdiagram, faktiskt. Det är ungefär som den här trappa ner, trappa upp som jag hade med nysnö. Men här är då en tidslinje. Jag gjorde det här förlustdiagrammet 2015 så därför är det slutet. Men hade jag gjort det i år så hade det stått 2021. Jag är född 1967 då, så det är en tidslinje över den tiden jag hade levt då, 2015. Och ju längre sträck är desto större förluster. Så man kan se att det längsta sträcket neråt är ju fängelset, det är min största sorg. Och sen så efter det så var det den här när jag var 12-13 år och jag separerades från min syster, mina vänner och mamma och flyttade själv med pappa till Stockholm. Sedan har vi min mammas sjukdom och död och även min inställda rugbykarriär. När jag hamnade i fängelse kunde jag inte se hur långt jag kunnat ta den där karriären. Sedan är det separationer, lite dödsfall och annat typ smått och gott höll jag på att säga, men det är lite blandat kompott på förluster. Sedan väljer man en relation att jobba med.

Det finns några principer för fullbordan för att förlösa känslor. Och då kan man säga att känslor uppstår inom ramen för en relation där vi investerar våra tankar och känslor. Där uppstår känslor, när det sker en förändring. Så i interaktionen med människor, djur, saker, platser, aktiviteter, när de förändras, någon flyttar eller man slutar med någonting eller sådär, då uppstår en massa känslor. Och de behöver förlösas genom kommunikation. Och det där gör vi dagligen, att vi riktar kommunikationen till motparten, blir hörda av motparten och avslutar det med ett samtal. För det är nämligen det som behöver ingå för att vi människor ska uppleva en kommunikation som fullbordad. Det behöver riktas till motparten, vi blir hörda av en levande människa och slutför med ett avsked.

Som ett exempel jag brukar använda: När vi fyller år och vi har släkt och vänner över på lite tårta och kaffe, men vår bästa vän, han får heta Erik, han kunde inte komma, men han skickade ett vackert litet handskrivet kort och en riktigt härlig tebalja, en stor tekopp. Och så säger jag att man får den där, man blir jätteglad för koppen, lite ledsen att han inte kunde komma, men glad för koppen och det här fina kortet då. Och då kan det ju vara så att den här känslan av tacksamhet och glädje över koppen, den vill man ju då förlösa, för att kunna vara lite mer närvarande med sina gäster. Och då är det normala kanske att man tar fram sin mobiltelefon och ringer upp Erik och tackar för koppen. Eller kanske skickar iväg ett sms och hoppas på svar på den då. Men vi säger att vi ringer upp Erik och tackar för koppen. Ja, när man har gjort det, då kan man ju släppa den här tanken om tacksamhet och glädje över koppen och lägga det åt sidan och vara mer närvarande i mötet med de andra gästerna. Men säg att man inte skulle ringa upp, utan det är så mycket med gästerna, så man tänker så här, men jag ringer Erik imorgon. Och så går man och lägger sig, men innan man hinner ringa Erik dagen efter, så ringer Eriks förrätta partner och berättar att Erik dog under natten. Vad är det första man tänker då? Ja, jag skulle ha ringt och nu är det för sent. Och när man då tittar på den här tekoppen, som man då inte hann ringa och tacka för, då kommer man ju känna smärta över att man inte ringde och tackade. Och då kommer inte den där tekoppen hamna framme på frukostbordet. Men hade man ringt och tackat för tekoppen, så är det klart att om man hade fått det där samtalet på morgonen att Erik hade dött, så skulle man ju såklart bli ledsen över att Erik hade dött. Men man skulle ju inte tänka, varför ringde jag inte och tackade för tekoppen, utan tvärtom skulle man tänka, vilken tur att jag ringde Erik och tackade för tekoppen. Och när man då ser den där tekoppen, så kommer man tänka på, den här fick jag av Erik precis innan han dog, vilken fin kopp. Och sen kommer man ha den på hedersplatsen på frukostbordet, för då kommer man känna tacksamhet över att man fick den där koppen och tänka på Erik. Så även ofullbordade kommunikationer av positiv karaktär blir sorg och smärta i förlängning när de inte fullbordas.

Så det är vår erfarenhet att oförlösta känslor oftast beror på någonting okommunicerat och känslomässigt i natur. Och nu är det här ett exempel med en tekopp som man inte tackar för. Det blir ännu mer komplicerat när det är konflikter, det kan vara skilsmässor och kommunikationen bryter samman eller det är barndomsupplevelser där man har en annan upplevelse kring saker och ting än föräldrarna. Eller att det är någon som dör och man inte kan ta de sakerna som man går och bär på med motparten. Och då är det här en indirekt kommunikation som man kan göra istället. Där man riktar sig till motparten men har en annan levande person som ett vittne och avslutar med ett avsked. Och det ger faktiskt samma effekt som om man hade tagit det med motparten. För det handlar egentligen inte om motparten eller händelsen.

Jag brukar tänka på det här med tid, jag har varit nykter i drygt 23 år men det motsvarar 8 607 dagar som jag inte har druckit på. Och varje morgon när jag vaknar så säger jag till mig själv att vad som än händer, ikväll ska jag somna nykter. Jag kanske är full imorgon, men inte idag. Men det är bara det att varje morgon jag vaknar, så är det idag. Och idag, vad som än händer, så ska jag somna nykter, jag kanske är full imorgon men inte idag. Så efter de här 8 600 dagarna drygt så har jag upptäckt att jag aldrig upplevt en morgondag. Från det jag föddes fram till idag har det alltid varit idag. Så det verkar vara nu jämt. Och på samma sätt som imorgon inte kommer komma utan det är nu hela tiden, så finns ju inte heller igår kvar. Mer än som ett minne hos mig. Och då kan det ju såklart vara så att jag här och nu kommer tänka på någonting som varit smärtsamt som jag upplevt. Men då är det här och nu som jag tänker på det. Så det är inte så att händelsen finns kvar. Och det handlar alltså inte om händelsen eller personen utan det handlar om vilka tankar och känslor väcks hos mig när jag tänker på den här händelsen eller personen.

Och i och med att det inte handlar om den andra personen utan det handlar om mig och det som väcks hos mig, det är mina tankar som fortsätter påverka mig, så är ju frågan, hur kan jag då göra för att försonas med mig själv och det jag varit med om i livet? Och det är det som den här metoden handlar om. Och utöver då att identifiera de tankar och känslor man har, så går vi även igenom några centrala begrepp kring förlåtelse och ursäkter och sådär. Och där är förlåtelse mitt absoluta favoritverktyg, men också ett verktyg som är väldigt missförstått.

Det är många som tror att förlåta är en känsla och inte en handling. Men det är ju att förlåta, att springa, att sjunga, att hoppa. Så det är alltså inte då en känsla utan en handling. Och som jag gick igenom, allt är ju här och nu. Har ni varit i den här situationen någon gång att ni sa: ”Jag tänker aldrig förlåta det den andra gjorde!” Där har i alla fall jag varit och kanske ni också. Och då är frågan, hur mycket förändrar den här inställningen det som har hänt? Ingenting, va? Och hur lycklig, fri och harmonisk är man när man tänker ”den jäveln, hoppas han mår dåligt” eller ”hoppas hon mår dåligt”? Det är ju att sitta i sitt eget känslomässiga fängelse och gå runt och vara arg och upprörd. Om nu ens personen lever längre. Så förlåtelse, som jag brukar säga, är en gåva man ger sig själv.

Och någon tröst i det, det kan ju vara att man inte behöver berätta det för motparten. Utan det är den här indirekta kommunikationen där man riktar sig till motparten, någon annan person som är ett vittne. Och i praktiken så innebär det att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Att sluta slåss mot det som har hänt, för som sagt, händelsen finns ju inte längre kvar. Det är ju mitt eget minne av händelsen bara som fortsätter att påverka mig.

Och här är ett exempel då på när jag valde att bearbeta min relation till mamma. Jag uppdaterade det här 2017 som ett exempel. Så det här är min mamma och jag, vår relation, eller min relation till mamma ska jag säga. Och jag är född 1967 och mamma dog 2001. Men jag har ju en pågående känslomässig relation med mamma så därför står det 2017. Jag kommer ju ha en känslomässig relation med mamma så länge jag lever. Så därför så pågår den här relationen och det händer ju som ni ser saker även efter mammas död. Hon fick inte vara med på mitt bröllop, hon träffade inte mina barn, Märta och Elsa. Hon kan inte se hur mitt liv ser ut idag. Och i det här diagrammet man utforskar, då ritar man ner det man kommer tänka på när man tänker på relationen. Och negativa händelser blir streck nedåt och positiva händelser blir streck uppåt. Och ju mer negativt desto längre streck nedåt och ju mer positivt desto längre streck uppåt. Och då kan man se att nykterhet och sorgbearbetningen är väl det som varit mest positivt i relation till mamma. Även det att hon vände sig till mig för stöd och jag fick tillfälle att gottgöra henne innan hon dog. Det var också en fin grej. Sedan är det hennes sjukdom, separationen, fängelset och också att inte mamma kan se livet idag. Det är väl mina stora grejer då. Sedan tittar man lite närmare på de här sakerna som hänt och så ser man, finns det saker som jag skulle behöva be om ursäkt för? Ja, det här med att bli kriminell och missbrukare, det är ju självklart det. Jag gav mamma en örfil tillbaka efter hon hade gett mig en. Så jag tittade på vad är min del i relationen som var negativt. Sen tittade jag på mammas del, vad gjorde hon då? Det var mycket flyttar, hon var lite svår att nå, hon var otrogen mot pappa, det blev skilsmässa och lite annat. Och sedan en del andra positiva tankar och känslor inklusive brustna drömmar och förhoppningar. Och sedan omformulerar man det i den här kommunikationen som man då riktar till motparten, fast med ett annat vittne. Och så läser man upp det riktat till motparten och därefter så får man en kram från den som har lyssnat. Det kan ta ett par, tre veckor upp till ett par månader att landa i det här, men annars behöver man inte göra något mer med det egentligen.

Sedan behöver man inte få det perfekt, för upptäcker man nya saker så kan man alltid lägga till och ändra. Det är bara att säga: Hej igen, mamma, jag har upptäckt en del nya saker jag vill säga till dig. Jag tänkte jag skulle läsa upp en sådan där fullbordansbrev, ni såg ju lite grann hur relationen med mamma såg ut. Så kan jag ge ett exempel på hur en brevläsning kan se ut. Som en liten avslutande grej på metodbeskrivningen.

Men innan jag gör det så tänkte jag vi skulle ha lite kramskola. Då skulle jag behöva din hjälp, Johan. Jag tänkte nämligen visa lite olika kramar, det kan vara lite halvkul, faktiskt. När jag kom i kontakt med metoden fanns det institut i USA, Kanada och nu då även Sverige. Numera finns det även i Ungern, England, Australien, Korea, Mexiko och sådär. Men jag startade det så kallade tredje institutet. Jag tänkte jag skulle visa hur man kramar i USA, sedan Kanada och sedan Sverige, och därefter hur jag rekommenderar att ni ger någon en kram när ni möter någon som är i sorg. Så vi tar den amerikanska kramen först, jag brukar kalla den för fällknivskramen. Du bara böjer höfterna så kör en kram på lite halvdistans då. Det är nämligen så att i USA så är man rädd för intimitet och genom att krama och hålla underlivet långt ifrån varandra gör man inga som helst sexuella anspelningar, vilket känns tryggt för en amerikan. Speciellt i #metoo-tider då. Sen tar vi kanadensarna, skogshuggarnation. De är lite mer hjärtliga, om du kommer fram här så ska vi se. Behöver du rapa? Jag brukar kalla det för rapkram. Och sen har vi den svenska kramen, den brukar jag kalla för kolikkramen. Man skulle kunna kalla det för Proviva också, jag ska förklara och visa varför. Så ja. Känns det bättre nu? Proviva är också en svensk uppfinning, lugn och fin mage ungefär. Jag ska förklara varför vi inte kramar på de sätt. Men innan jag gör det så tänkte jag visa en kram som vi rekommenderar man använder. Först frågar man innan man slänger sig om halsen. Får jag ge dig en kram? Och sedan så får den som får kramen bestämma hur lång den ska vara. Och så håller man bara om. Ja, så får jag ge dig en kram?

Volontär Johan – 46:56

Ja, det går bra.

Anders Magnusson – 47:04

Tack. Ja, varför ska man då köra den här mer statiska kramen, att bara hålla om någon? Säg att det är någon som frågar er, vad är det som har hänt? Och så är ni ledsna över någonting. Så berättar ni vad som har hänt och så har ni en normal naturlig känslomässig reaktion. Ledsen, med eller utan tårar. Och så berättar ni klart vad som har hänt och så frågar den som har lyssnat på er, får jag ge dig en kram? Och så känner ni efter om ni skulle vilja ha en kram och så kommer ni fram till att det skulle kännas bra med en kram. Så ni tackar jag till kramen. Och med den där bilden på näthinnan, kring allt det där som hände, eller för den delen allt det där som inte blev, alla brustna drömmar och förhoppningar. Så får ni en kram och så är det någon som börjar dunka er i ryggen. Eller stryker er i armen eller vad det nu är. Så kommer ju ert fokus skifta från den här smärtsamma minnesbilden till beröringen. Och utåt sett så kommer man ju se gladare ut för nu gråter man ju inte längre. Men vad har man åstadkommit då? Färghållning locket på, va? Och eftersom det är tillåtna känslouttryck så handlar det bara om att man håller om. Så man kan vara kvar i sin kropp, i sina tankar och i sina känslor. Och typ det värsta som kan hända då det är att man efter en tre till sju minuter, kanske lite rödgråten, spricker upp i ett leende och säger tack för kramen. Ja, och så mycket mer komplicerat än så är det faktiskt inte. Så det var kramen och jag kanske ber om en kram efter jag läst upp brevet för nu blir då det som är slutklämmen här.

Så jag har då skrivit ett brev till mamma. Så när jag läser upp det här till henne då börjar jag med att sluta ögonen och visualisera henne framför mig. För även om jag har er som vittne här nu då, Johan åtminstone här, så är ju då målsättningen att rikta mig till mamma. Hört av en levande person, Johan som vittne, och sedan avslut med ett avsked och en kram på det. Och det gör att nästa gång jag tänker på det som jag varit med om, så kan jag titta på det och säga, ja, men det där är det jag sagt mitt om. Och jag kan släppa det. Och efter ett tag, när man landar i det, så har man inte den laddningen kring sina minnen längre. Så att man minns allt man har varit med om men utan smärta och energiförlust. Okej, så då testar jag det så får ni höra hur det kan låta.

 

”Hej mamma. Jag har sett över vår relation och upptäckte en del saker som jag vill säga till dig. Mamma, jag ber om ursäkt för det jag gjorde som skadade dig. Jag vill att du ska veta att jag inser att jag gjorde fel vilket jag är ledsen för och ångrar. Inget av det jag gjorde var ditt fel eller ansvar. Mamma, jag ber om ursäkt för att jag gav dig en örfil tillbaka. Mamma, jag ber om ursäkt för att jag svor en pakt att inte förlita mig på dig eller någon annan. Och blir miljonär innan 25 års ålder. Kosta vad det kosta ville. Mamma, jag ber om ursäkt för att jag blev kriminell och missbrukare och för att jag hamnade i fängelse. Jag vet att det påverkade dig och din nya familj starkt.

Mamma, jag bekräftar att det du gjorde skadade mig men jag tänker inte låta mitt minne av dessa händelser fortsätta skada mig. Utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri. Mamma, jag förlåter dig för att du gav mig en örfil först. Mamma, jag förlåter dig för att du var svår att nå. Känslomässigt och fysiskt. Mamma, jag förlåter dig för att du var otrogen mot pappa och din del i att ni skilde er. Mamma, jag förlåter dig för alla flyttar som du och pappa genomförde. Mamma, jag förlåter dig för att du inte lät mig bo hos dig vare sig när pappa flyttade upp till Stockholm eller när jag ringde och bad om att få bo hos dig i USA. Mamma, jag förlåter dig för att du blev sjuk och dog och övergav mig ännu en gång. Mamma, jag förlåter dig för att du gick med på att formulera ditt testamente som du gjorde.

Mamma, jag vill att du ska veta att din otillgänglighet tidigare ledde till en enorm, om än omedveten rädsla för att bli övergiven. Jag förlåter dig för det. Mamma, jag vill att du ska veta att jag saknar dig väldigt mycket. Mamma, jag vill att du ska veta att jag tycker att du var väldigt vacker. Mamma, jag vill att du ska veta att jag är glad över att du var stolt över att jag vann SM-guld, spelade i rugbylandslaget och blev civilekonom på Handels. Mamma, jag vill att du ska veta att jag är glad över att du fick tillbaka tilliten till mig efter att jag blev nykter och drogfri.

Mamma, tack för att du vände till mig för stöd när du blev sjuk och att jag fick tillfälle att gottgöra dig. Mamma, tack för cykelsemestrar. Det var härligt att få vara själv med dig. Mamma, tack för uppvaktning vid konfirmation och student och för att du hjälpte till när jag hade min tonårsfest. Mamma, tack för besöken hos dig i USA. Mamma, tack för att du kom så bra överens med mina flickvänner. Mamma, tack för brev och besök under fängelsetiden. Mamma, tack för mat och omvårdnad och tack för livet.

Mamma, jag vill att du ska veta att jag hade önskat att vi hade fått mer tid tillsammans. Mamma, jag vill att du ska veta att jag hade önskat att du hade fått träffa Märta och Elsa och att du hade fått se hur mitt liv ser ut idag. Mamma, jag kan nu se att erfarenheten med vår relation och din död fört med sig gåvan att jag idag ger vidare sorgbearbetning till andra, vilket hjälpt tiotusentals människor hittills. Tack för det. Mamma, jag går nu och släpper taget om smärtan. Jag älskar och saknar dig. Farväl mamma.

Volontär Johan – 52:31

Anders, vill du ha en kram?

Anders Magnusson – 52:33

Gärna.

Och vad det där har gett mig då, det är ju som sagt att jag är lite friare. Det har gett mig tillbaka energin och livslusten igen och slippa älta de gamla sakerna. Och det här är ett exempel på hur livet ser ut idag då, med Märta överst och Elsa i mitten och så jag längst ner. Vi kan använda den här bilden också för att barn är nämligen mina gurus, de gör nämligen det vi lär ut på kurser utan att ha gått kurs. Barn är lite mer i kontakt med sig själva, lite mer blåsbälgar. När barn har en känsla så är det ett fritt flöde av känslomässig energi. När vi vuxna har en känsla så lägger man locket på, går upp i huvudet och så tänker man så här, hur kommer det sig att jag mår så här, vad beror det på? Och så tror jag att vi ska må bättre bara vi förstår varför. Vilket gör att vi vuxna ofta har stor medvetenhet om vad vi har varit med om, hur det har påverkat oss och så där. Men vi går fortfarande runt och bär på sorgen och smärtan. Det var lite exempel på metoden och min egen resa.

Volontär Johan – 53:53

Ja, Anders. Vad spännande.

Anders Magnusson – 53:57

Ett litet intro i alla fall.

Volontär Johan – 54:01

Vad rörande det var med det du läste upp.

Anders Magnusson – 54:04

Ja, med brevet ja.

Volontär Johan – 54:05

Det sitter ju även hos mig. Jag förstod att även fast det här kanske inte är första gången du läser upp det…

Anders Magnusson – 54:11

Nej, jag har gjort det ett par hundra gånger.

Volontär Johan – 54:14

…så finns det kanske någonting som du kan plocka upp, en känsla? Var det någonting den här gången?

Anders Magnusson – 54:21

Inte så mycket faktiskt. Första gången jag läste upp det där då kom jag knappt igenom brevet. Då hulkade jag och snorade mig igenom de där raderna. Då var det känslomässigt på ett helt annat sätt. Nu är det mer så här som att när jag läser upp det där så kommer jag ju tänka på vissa minnen och så där. Och är det positiva minnen så känns det bra och är det lite tråkiga minnen så känns det mindre bra. Men ändå samtidigt rätt tacksam för de upplevelserna man fått dela tillsammans. Jag skulle säga mer kärlek och tacksamhet kring relationen. Och sen så kan man känna lite saknad fortfarande. Det är ungefär som med ens barn. Mina barn lever ju fortfarande, peppar peppar. Men jag känner ju saknad men det är ingen smärta nödvändigtvis kopplat till just den saknaden.

Volontär Johan – 55:13

Men jag tyckte att det var bra exempel på saker som jag själv skulle behöva ta tag i och som jag kanske inte har gjort. Saker som jag har gjort men också saker som jag borde göra mer.

Anders Magnusson – 55:24

Ja, och det kan ju vara det då som att när man blir berörd när någon annan berättar så dels kan det vara att känslor smittar. Man skrattar med någon, man gråter med någon. Men det kan ju också slå någonting an hos en själv som man kanske känner igen sig i som man inte har dragit i mål. Och då blir man ju kanske extra berörd.

Volontär Johan – 55:41

Vi har några frågor som vi tänkte vi skulle ta upp. Har vi fått några frågor från de som har lyssnat? Så tänkte jag vi kunde börja med dem. Ja, då har vi en fråga här: Är det mest män eller kvinnor som går din sorgbearbetningskurs?

Anders Magnusson – 55:56

Ja, då ska jag säga så här. Det är mest kvinnor, kanske 80 procent kvinnor, när jag kallar det för sorgbearbetning. Men jag använder samma metod för sorgbearbetning när jag jobbar till exempel med individuell ledarutveckling med framgångsrika fastighetskillar, miljardärer som det har gått bra för. Och då kallar jag det för individuell ledarutveckling, men de får göra sorgbearbetning som verktyg. Och då är det nästan bara män. Så beroende på paketering, skulle jag säga. Så sorg och sorgbearbetning kanske mer kvinnor, ledarutveckling med samma verktyg, mer män.

Volontär Johan – 56:33

Så vad vi kallar det styr lite vilka vi lockar.

Anders Magnusson – 56:36

Ja, målgruppen, paketeringen och så där. Men generellt kan man säga att tjejer är lite mer tillgängliga för känslig kommunikation, personlig utveckling generellt.

Volontär Johan – 56:46

Samtidigt kanske det vi män skulle behöva blir mer tillgängliga i.

Anders Magnusson – 56:50

Ja, men så är det. Det är väl det klassiska. De som verkligen behöver det är de som inte kommer. Men sen är ju de män kanske lite mer målinriktade, vill uppnå saker och så där. Och när man paketerar på det sättet då blir folk lite intresserade. För det är ju så att tidigare upplevelser som sorg, förluster, det begränsar ju oss här och nu och framåt. Man undviker möjligheter, man undviker situationer för att man är rädd för att det ska hända någonting liknande igen och så där. Så det är ju att nå den där friheten och inte begränsas. Och har man den paketeringen, förståelsen, så kanske det blir några fler män som kommer. Men definitivt att fler män behöver det.

Volontär Johan – 57:34

Ja, det är lite skrämmande att män leder statistiken när det gäller självmord. Det är besvärande och det har nog mycket med att göra med att få tillgång till sina känslor. Ett sätt att våga be om hjälp och våga att tala om det till andra människor.

Anders Magnusson – 57:54

Det som sorgbearbetningen har hjälpt mig personligen med, det är att vara bekväm i mig själv och min egen kropp. Och då har man inget behov av att begå suicid, att man vill bort ifrån sig själv och sitt liv. Då har man inget behov av att fly.

Volontär Johan – 58:13

Hur vet man att man bär på sorg?

Anders Magnusson – 58:14

Ja, det kan vara lite olika saker. De flesta har ju oförlöst sorg, men en sak kan ju vara att, har man samma energi och närvaro som när man var liten? Eller har man tappat det? För min syn på det och min erfarenhet är att vara här och nu, energi och livslust, det är ett normaltillstånd för att vara människa. Om man inte är i det tillståndet, då kan man fråga sig vad är det som har hänt på vägen som gör att jag tappat det från att jag var liten?

Volontär Johan – 58:45

Skulle det betyda att alla går och bär på någon sorg?

Anders Magnusson – 58:48

Ja, vem har inte varit med om separationer, tillitsförluster, flyttar? Och hur mycket får man lära sig i vår kultur om hur man hanterar förluster och förändringar? Av de 2 500 som jag har hjälpt så är det en enda deltagare som inte hade varit med om sorg.  Det var en 22-årig kvinna, hon kom med sin arbetsgivare och när hon gjorde sitt förlustdiagram sa hon, nej, men jag har ingenting att jobba med. Jo, men det är klart, det har ju alla. Har du inte flyttat? Jo, det är klart att jag flydde hemifrån, men jag trivs bra där. Mina föräldrar är fortfarande kvar i sitt hem. Hon var ihop med sin första kärlek som hon träffade när hon var 14. Hunden levde fortfarande som han när han var liten. Föräldrarna var gifta och bodde kvar i huset. Hon hade sina barndomskompisar kvar från dagis. Det var såhär, okej. Men det där var ju typ 15 år sedan. Så hon har garanterat varit med om sorg nu i alla fall.

Volontär Johan – 59:48

Så nu skulle du vilja möta henne igen?

Anders Magnusson – 59:50

Ja, men nu har hon ju verktygen. Ja, precis.

Volontär Johan – 59:52

Vi talades vid innan sommaren. Kommer du ihåg då att jag kom precis från en begravning?

Anders Magnusson – 1:00:05

Just det, en vän?

Volontär Johan – 1:00:08

Ja, det var en vän som dog plötsligt i en hjärtinfarkt. Jag kan ju säga att efter att vi talades vid så finns han fortfarande i mig. Jag har kanske inte gjort min läxa. Jag lever i någon slags tro att han fortfarande finns. Jag var med på begravningen, men jag kan inte ta in att han är borta. Utan jag tänker att han bara inte har varit här.

Anders Magnusson – 1:00:44

Som att han har bortrest ungefär?

Volontär Johan – 1:00:47

Lite så. Jag har aldrig tänkt på det så i andra sammanhang. Men här så blev det så uppenbart.

Anders Magnusson – 1:00:52

Det är ju en av anledningarna till att det kan vara bra att se den döde. För att få ett minne att hänga upp det på. Men också att komma fram till acceptans av det som har skett, det är ju en av sörjandets fyra uppgifter. Vi brukar prata om att jobba sig igenom sorgens smärta. Att känslomässigt omdefiniera relationen. Att komma fram till acceptans av det som har skett. Och ibland också en praktisk anpassning till en ny livssituation. Nu är kanske den sista inte så mycket för dig, med anpassningen. Men att jobba sig igenom sorgens smärta, att omdefiniera relationen och komma fram till acceptans. Det är sånt som du skulle landa i när du gör en sorgbearbetning. Om du går igenom din relation och skriver ner vad som har hänt. Vad som var bra och vad som var dåligt. Ge upp dina förväntningar om framtiden. Kommunicera det, bli sedd, hört och sådär. Då kommer du fram till att han är borta. Att man får lite fler sinnen att hänga upp det där på.

Volontär Johan – 1:01:49

För i den gruppen som han ingicks så har jag en kompis, det var män som har träffats en gång i månaden och snackat om känslor och tankar och sådär, han är fortfarande förbannad på honom.

Anders Magnusson – 1:02:03

Att han hade lämnat?

Volontär Johan – 1:02:04

Ja, hur kan det komma sig?

Anders Magnusson – 1:02:06

Ja, det är ju en känsla bland många. Känslor behöver inte vara rationella. Nej, utan det var ju som när jag hade i mitt brev nu, att jag fick förlåta mamma för att hon blev sjuk och dog och övergav mig ännu en gång. Det var inte hennes val. Jag har dessutom halvbröder som var 11 och 13 när hon dog. Det är ju inte så att hon ville det, tvärtom. Men logiken är inte alltid där. Men känslomässigt, vad fan, lämna mig?

Volontär Johan – 1:02:35

Var du förbannad på din mamma?

Anders Magnusson – 1:02:37

Ja, precis. Och det var det jag fick förlåta henne för. Så det är inte ovanligt. Men att fastna i den då, det är ju onödigt. Att gå runt och vara arg på honom för det. Men du gjorde ju inte din hemläxa?

Volontär Johan – 1:02:54

Nej, och jag inser det nu att jag behöver nog ta tag i det.

Anders Magnusson – 1:03:00

Det blir också tydligt med det exemplet, som du frågade tidigare här, läker tiden såren? Nej, eller man kan säga så här: tiden fullbordar inte kommunikationen. Du behöver ju tid för att göra ett sorgarbete, men det är inte tiden som leder till läkning utan det är vad du fyller tiden med. Nu har det gått några månader och du sitter fortfarande med de här tankarna. Det är ungefär som att du inte tackat för tekoppen. Och det kan gå tio år och du har fortfarande inte tackat för tekoppen. Men när du har tackat för tekoppen, då har du ju tackat och då är du klar. Så vad är det som du skulle vilja säga till honom då? Jag är arg på dig för att du gick och dog, och du tog inte hand om det som du skulle ha gjort, … och så förlåter jag dig för det. Och sedan saknar jag dig, jag saknar dig på våra träffar och det du bidrog med.

Det behöver inte vara så här jättekomplicerat, men det är så här att när någon dör eller man skiljer sig, vad hjärnan gör då är att den sätter igång automatiskt en genomgång kring relationen för att se, vad är det som har hänt? Vad är det som jag har förlorat? Vad var bra, vad var dåligt, vad kommer inte bli? Och när hjärnan upptäcker någonting som du inte är klar med, då får du en påminnelse om det. Hallå, det här är inte du klar med, du är arg på honom för det som hände, det han gjorde. Eller det som han gjorde som ledde till att han dog. Och så vet du inte hur du ska ta hand om det, för det har du inte fått lära dig, eller du har fått lära dig egentligen att lägga locket på, inte kommunicera, i vår kultur. Och så sopar du under mattan. Men det är inte klart, utan det blir fortfarande den här påminnelsen.

Volontär Johan – 1:04:36

Men vad är det jag går bär på då? Är det skulden jag bär på?

Anders Magnusson – 1:04:39

Nej, det är egentligen en oförlöst känsla. Det blir egentligen som någonting som du inte har kommunicerat som hjärnan upptäcker, det blir en påminnelse om att det här är inte du klar med. Och så vet inte du hur du ska göra för att bli klar med det, så du sopar under mattan. Och då får du en ny påminnelse, det här är du inte klar med. Som ungefär så här, vi människor behöver ju komma ihåg saker som vi inte är klara med, för att det har ett överlevnadsvärde. Säg att du bor i en lerhydda och taket läcker. När det regnar så läcker det och så blir det lera inne i hyddan. Om du inte kommer ihåg efteråt, alltså det regnar klart och så spricker det upp och så blir det soligt. Om du då glömmer bort att taket läcker, så kommer det bli lera i hyddan nästa gång det regnar också. Så även fast det är sol, när du kommer till hyddan så kommer du tänka, taket läcker, fast det är soligt. Och när du ser taket, så kommer det skapa stress hos dig. Stresspåslag. En smärta eller obehag. Och då kan du ju hantera det på två sätt. Antingen så lagar du taket, eller så försöker du förändra känslan. Du kan ju kanske äta lite jäst frukt för att slippa tänka på att taket läcker. Eller hur? Ja. Och så känns det lite bättre. Taket är inte lagat men du har käkat lite jäst frukt, och är lite på kanelen, va? Men om du lagar taket, då får du ett bestående resultat och då minskar stresspåslaget. Och då kommer ju inte du tänka att taket läcker när det är lagat. Så där kan man se att när du inte är klar med någonting, då får du en påminnelse, tills du har tagit hand om det på ett bestående sätt.

Volontär Johan – 1:06:29

Det är ju lite som att tacka för tekoppen, men också att be om ursäkt om jag har skadat någon. När man inte har gjort det så ligger det i ryggsäcken som någonting som jag går och bär. Och det är ju lite samma sak. Då tänker jag så här, det kan ju både vara skuld och skam som kan addera det här och göra att jag bär på det. Jag ett exempel med mig, jag har blivit lurad på mycket pengar. Jag har hittat ett sätt att tänka annorlunda på vad det var jag förlorade. Men egentligen i botten så ligger det ett svek. Och det är, ja, jag funderade på när jag kom hit idag, att det är också någon slags sorg. Sorgen att jag gjorde bort mig som litade på den här personen. Och fortfarande så kan jag inte riktigt släppa det.

Anders Magnusson – 1:07:24

Nej, för att du inte är klar.

Volontär Johan – 1:07:26

Och jag kommer aldrig få tillbaks pengarna, det var ganska mycket pengar. Inte dina mått mätt. Jag tänker på det du hade gjort. Men det var väldigt mycket pengar och jag kommer aldrig se dem. Men jag behöver bli av med det. Mitt sätt, ett sätt att tänka…

Anders Magnusson – 1:07:43

Och rent krasst kan du säga, du vet ju inte ens om han lever längre.

Volontär Johan – 1:07:46

Nej, jag vet inte.

Anders Magnusson – 1:07:47

Nej, inte just nu i denna stund. Så det handlar inte om pengarna, utan det handlar om ditt minne av att förlora pengar. Och det sveket, tillitsförlusten. Så där behöver du ju både få spotta och fräsa. Din djävul, jag vill att du ska veta att det här påverkar mig så här och så här, och jag känner mig sviken och det var mycket pengar, och det ledde till de här konsekvenserna och så. Så liksom få ur dig energin kring det. Och sen i förlängningen då när du har gjort det, spottat och fräst och gett uttryck för alla de här känslorna, så är det okej, jag förlåter dig för det du gjorde. Och det är ju inte någonting han behöver veta, utan det är någonting riktat till motparten, fast en annan person som vittnar. Och det handlar om att sluta slåss mot gårdagen. Och det kan ju tyckas lite flummigt då, men det gör i alla fall att nästa gång den här tanken dyker upp, då kan du släppa det.

Volontär Johan – 1:08:40

Jag hade ju en känsla när du höll föredraget, så dök en känsla upp just omkring den här mannen, hur jag skulle vilja skadeskjuta honom.

Anders Magnusson – 1:08:49

Ja, men jag har ju haft mordplaner på folk i min kriminella karriär. Nu gick jag inte till handling, men jag hade ju tankar på hur jag skulle sänka med hönsnät i Ålands hav. Men nu behöver man inte alltid göra som jag har gjort med att ta kontakt med folk, i sorgbearbetning gör man inte det. Men faktiskt, två stycken hade jag mordplaner på. Den ena är aktiv heroinist, honom har jag bara förlåtit, men jag har ingen laddning när jag springer på honom. Så att jag kan träffa honom och det är lugnt. Jag önskar att han blir nykter och drogfri, för jag tror att om det går bra för honom, så kan han vara till nytta för sig själv och sina medmänniskor, tyvärr är han inte riktigt där just nu. En annan kille som jag hade mordplaner på, vi har träffats och rätt ut saker och ting. Så han har till och med gått kurs hos mig. Vi spelade paintball ihop på 50-årsskiva och han var med på min frus 40-årskalas. Där finns det ingen laddning och vi kan träffas, för han är okej. Men den andra killen har ingen laddning, men det är inte okej. Så att om man vill välja att umgås med någon eller inte, det är någonting annat. Men man behöver ju inte gå runt och vara arg. Om man tänker så här, mordplaner på någon, då mår man ju inte bra när man har det. Att vara likgiltig inför någon, då är det bättre än mordplaner. Men man kan faktiskt, och det är kanske en lite längre process och det är ingenting som jag gick in på här, men man kan faktiskt komma till ett tillstånd där man vill alla människor väl. Även de som man tidigare har velat hämnas på.

Volontär Johan – 1:10:22

Att man älskar världen liksom?

Anders Magnusson – 1:10:24

Ja, men inte bara floskler utan faktiskt på ett emotionellt plan vill jag någon väl. Och det handlar egentligen inte om att de, och det behöver inte de veta, men bara så här, gå till sig själv, oavsett vad man har varit med om för någonting. Vilken känsla känns bäst i kroppen? Att vilja någon illa, att vara likgiltig eller vilja någon väl? Ja, om man kan komma till ett tillstånd där man vill alla väl så känns det ju bättre i kroppen än när man inte är där. Så de här relationerna där jag kommer till att vilja alla väl, det är inte samma sak som att jag är där hela tiden. För ibland hamnar jag i situationer, både i trafiken och andra situationer, där man tänker, vilken jävla idiot, va? Och så är man i det här känslomässiga fängelset. Och då vet jag, nu är jag upprörd på någon, nu är jag här. Då får man spotta och fräsa och kanske ta ansvar för det, du behöver inte utagera jämt. Och sen så rör man sig i den här riktningen via acceptans, förlåtelse, till att vilja någon väl.

Volontär Johan – 1:11:17

Och då antar jag också att vägen från händelsen till att ha kommit överens och accepterat, den blir kortare och kortare?

Anders Magnusson – 1:11:26

Den blir kortare och kortare, så att istället för att gå med en mordplan i sju år, som det handlade om i ett fall, så kan det vara: din jävla idiot, liksom. Ja, du har väl haft en taskig dag eller så fick du körkortet i Cornflakes-paketet för så jävla illa får man inte köra. Men det gick ju bra i alla fall. Okej, jag förlåter dig för det, jag hoppas du får en bra dag då. Så det kan ju vara någon sekund bara som den där sker på.

Volontär Johan – 1:11:54

Men alltså ska man inte sörja, är inte det viktigt att gråta och sörja? Vissa kulturer har människor som gråter för att man ska få ut…

Anders Magnusson – 1:12:05

Känslouttryck är bra.

Volontär Johan – 1:12:09

Men när är det sunt, när är det osunt, var går den gränsen?

Anders Magnusson – 1:12:14

Om du tar och tittar på barn, hur de agerar, så tycker jag det är en bra bild. Man blir ledsen och har ett fritt flöde av känslomässig energi. Så det är inget fel i att gråta eller prata, absolut inte, det gör ju vi också i sorgbearbetningen. Men det är inte fullbordan i att gå runt och vara ledsen och gråta. Jag har ju deltagare som kommer till mig och säger så här, jag har ingen att prata med, jag skulle behöva prata ut med någon, lätta på mitt hjärta. Men jag har också deltagare som kommer och säger så här, jag bara pratar och pratar från morgon till kväll. Det är med terapeuten här, och det är vännerna där, och det är Facebook, och det är sms. Jag drunknar i ord, om jag bara kunde få sluta ältandet. Och det är kring kommunikationen då. Sen har vi de som kommer och säger, jag har inte gråtit på 20 år, det är som att jag är blockerat här. Om jag bara kunde gråta ut det en gång för alla. Så det är de ena. Sen kommer nästa, jag bara gråter och gråter. Petar man på mig så gråter jag. Det är som en urvriden svamp. Om jag bara kunde sluta gråta.

Volontär Johan – 1:13:15

Och alla de här situationerna, sitter det i boken?

Anders Magnusson – 1:13:18

Båda sitter fast i en sorg. För att gråta, ta tekoppen igen då. Du är ledsen att du inte tackade Erik för tekoppen. Om du då går och pratar med din fru och säger så här, jag är jätteledsen att jag inte tackade Erik för tekoppen. Och så gråter du och pratar om det med din fru. Så känns det kanske lite lättare för stunden. Men efter en vecka när du ser på den här tekoppen, har du tackat Erik för tekoppen? Nej, du har fortfarande inte tackat Erik för tekoppen. Så att prata och gråta ger en tillfällig energifrigörelse men du drar inte upplevelsen i mål.

Volontär Johan – 1:13:52

Så där skulle man behöva skriva det där brevet till Erik och tacka, och ledsen för att jag inte ringde dagen innan?

Anders Magnusson – 1:14:02

Ja. Och hela relationen såklart, inte bara det. Och för att jämföra det med ditt exempel med den här ekonomiska grejen. Där kan jag ju då utifrån min erfarenhet helt säkert säga att ni har inte träffats och rätt ut det som hände.

Volontär Johan – 1:14:21

Nej, det är korrekt.

Anders Magnusson – 1:14:23

Hade ni träffats och rätt ut och pratat ut om saker och ting, hade det också varit en möjlig väg framåt. Men när man nu inte har en motpart som medverkar, för att det inte funkar eller att man inte själv vill, motparten inte vill, eller någon är död, man vet inte var den personen är, eller man har olika uppfattningar, man hamnar bara i konflikt. Då är ju frågan, hur ska man nå någon form utav försoning med sig själv utan motpartens medverkan? Och det är där man ofta fastnar. Så tittar man på de deltagarna som kommer till oss så är det ju ofta det här att det är ouppklarade barndomsupplevelser, det är skilsmässor, det är dödsfall. Där man inte når fram till motparten. Och så tror man: Men hur ska jag göra nu när jag inte kan nå fram till motparten? Och så kanske man försöker, om det är en levande förälder, om det är ett ex och sådär. Det kan man ju se då att, jag har jobbat en del med våld i nära relationer också. Tyvärr är det oftast kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer. Där de gör sorgbearbetning, och efter att de har gjort det på sin partner, kan lämna den destruktiva relationen. Men innan så kunde de inte det för de satt fast i en så kallad trauma-bindning. Där sorgen och smärtan kring de upplevelser de haft i relationen, att man inte vet hur man ska dra den upplevelsen i mål utan motpartens medverkan. Så man är där och försöker nå fram och få någon form av kommunikation. Men man får inte det och då kan man inte göra sig fri.

Volontär Johan – 1:15:56

Så hur fullbordar man det? Är det med det här brevet som du slutade med? Man ska inte ha en tro på… vad är det du avslutar med?

Anders Magnusson – 1:16:10

Ja, det kan ju vara lite olika om det är en död person eller om det är en levande person.

Volontär Johan – 1:16:16

Mitt hopp om framtiden eller mitt hopp om gårdagen?

Anders Magnusson – 1:16:21

Ja, det gäller förlåtelse. När det gäller en levande person så kan man ju också behöva ge upp sina förväntningar om en annorlunda bättre morgondag.

Volontär Johan – 1:16:30

Tillsammans med den personen?

Anders Magnusson – 1:16:33

Ja. Så det är lite olika frågeställningar och olika innehåll beroende på om det är i relation till en levande eller död person.

Volontär Johan – 1:16:40

Men det verkar ju inte så logiskt. Om vi är tänkande personer och vi är logiska. Varför vidhåller vi att vi ska hålla oss kvar vid sorgen? Det verkar ju bara dumt. Vad är det som gör att vi ändå håller oss kvar vid den och inte ser till att göra oss av med den eller göra upp med den?

Anders Magnusson – 1:16:59

Ja, men…

Volontär Johan – 1:17:01

Det låter ju inte rationellt.

Anders Magnusson – 1:17:04

Nej, det kanske inte är. Men vi försöker hantera känslor. Sorg handlar om känslor och i vår kultur försöker vi hantera känslor med hjälp av intellektet. Så istället för att möta, kommunicera, fullborda och förlösa känslorna så analyserar vi och ska förstå känslor.

Volontär Johan – 1:17:25

Och det är det du menar. Vi har lärt oss från barnsbenen, istället för att tillåta att det känns och skrika ut eller leva ut det som känns. Som du säger, dina barn har inte gått kursen men de har lärt sig det ändå.

Anders Magnusson – 1:17:40

Jag skulle inte säga att de har lärt sig det. Det är en medfödd instinkt.

Volontär Johan – 1:17:44

Ja, precis. Det är det som är barnets sätt. Men är det vi vuxna då som lär dem på ett felaktigt sätt?

Anders Magnusson – 1:17:51

Ja, vi programmerar dem genom hur vi agerar. Också genom kommentarer, du känner säkert igen dem: Var inte ledsen, det var inte så farligt. Det gick bra. Titta där är en ekorre, vill du ha en glass?

Volontär Johan – 1:18:02

Ja, ja. Jag känner igen det.

Anders Magnusson – 1:18:04

Det finns studier från Kanada som visar att barn mellan fyra och femton års ålder får höra fem och en halv gånger om dagen att de inte ska ge uttryck för negativa eller smärtsamma känslor. Det är 23 000 gånger på tolv år som man får höra det. Det innebär att man har gett uttryck för negativa eller smärtsamma känslor 23 000 gånger men då fått höra att man inte ska känna det man känner.

Volontär Johan – 1:18:28

Har vi fått in några ytterligare frågor? Nej? Då har jag en liten fråga: Kan det finnas en manlig och en kvinnlig sorg, att de skiljer sig åt, eller är män och kvinnor lika i det här?

Anders Magnusson – 1:18:45

Jag skulle säga att min erfarenhet är att det inte finns manlig och kvinnlig sorg. Det finns däremot människor som är socialiserade, uppfostrade, på olika sätt. Men det är inte biologiska skillnader, skulle jag säga. Mer att det finns biologiska skillnader på det sättet att vissa har större tårkanaler så att vissa kommer ha lätt till tårar och andra har svårare till tårar men man kan ju vara ledsen utan tårar.

Volontär Johan – 1:19:11

Du sa ju att det här programmet du körde, beroende på vad du kallade det, så hade män lättare att ta till sig någonting och kvinnor på ett annat sätt. Men betyder det också att du gör metoden lite annorlunda för männen än för kvinnorna?

Anders Magnusson – 1:19:28

Nej, där är det samma. Det är därför jag säger att det är inte pojkledsen och flickledsen, utan vi är alla individer och vi har olika programmering. Män är ju då programmerade kanske på ett visst sätt och har fått ett visst beteende och bemötande mot sig. Men jag skulle säga att det är större individuella skillnader än skillnad mellan grupperna. Det finns ju män som också har tillgång till sina känslor och kommunicerar. Och det finns kvinnor som är väldigt intellektuella och kanske lite avstängda. Så på individnivå skulle jag säga att det är större variationer. Jag skulle inte säga att det är pojkledsen och flickledsen utan det är samma verktyg. Sedan kanske man tilltalas av olika paketeringar på olika sätt. Och det är ju inte bara mellan män och kvinnor, jag kan också säga att det är olika mellan olika kulturer. Så det kan ju vara olika landsändor, det kan vara kulturer inom familjer, det kan också vara olika världsdelar och sådär.

Vissa naturfolk till exempel ger lite mer tillgång till känslor och har ofta ritualer för dödsfall där de här delarna med kommunikation ingår. Vi hade också det i Sverige tidigare, när vi hade likvaka som föregick begravningen. Likvakan var ett tillfälle att få säga sitt innan man hade begravningen med avsked. Men nu har man ju tagit bort likvakan och har bara kvar begravningen. Och då är det ju ungefär som att upptäcka en del saker man vill få sagt men det enda man får göra är att ringa och säga hejdå. Och så går man från begravningen och så känns det lite ofullständigt och så vet man inte varför. Så när man är klar så är man klar. Jag brukar jämföra det här med fullbordan, nu är jag ju civilekonom så jag brukar göra det här med ekonomijämförelse. Men hur mycket energi lägger du på betalda fakturor?

Volontär Johan – 1:21:31

Ja, varför ska jag lägga energi på det?

Anders Magnusson – 1:21:35

Nej, men obetalda fakturor, ta dem energi?

Volontär Johan – 1:21:38

Verkligen.

Anders Magnusson – 1:21:40

Och när slutar en obetald faktura ta energi?

Volontär Johan – 1:21:42

När jag betalt den.

Anders Magnusson – 1:21:43

Ja, och samma sak är det med ofullbordade kommunikationer. Att när slutar en ofullbordad kommunikation ta energi? När den är fullbordad. Men vi har inte fått lära oss att oförlöst sorg beror på ofullbordade kommunikationer. Utan när den här tanken dyker upp, som att vara arg på någon eller skulden och så vidare, så vet inte du att det här handlar om en ofullbordad kommunikation. Utan du tänker att här dök ett jobbigt smärtsamt minne upp. Det vet jag inte vad jag ska göra utav så det sopar jag under mattan. Då är inte det fullbordat. Och efter ett år så kanske då en välminnande omgivning säger till att nu har du ju gått och burit på det här över ett år. Nu måste du acceptera vad som har skett. Nu måste du släppa taget och gå vidare. Vilket du hade gjort om du var klar. Det är ingen som skulle säga till dig, sluta älta den där obetalda fakturan. Det har gått över ett år nu. Tiden betalar alla fakturor.

Volontär Johan – 1:22:39

Ja, kanske.

Anders Magnusson – 1:22:42

Men ofullbordade kommunikationer känner de inte till. Så därför säger folk, sluta älta det där gamla. Släpp taget och gå vidare. Men det hade du gjort om du hade varit klar.

Volontär Johan – 1:22:49

Vi håller på att avsluta nu. Men jag tänkte ställa en sista fråga. Om vi ska få det här samhället att fungera bättre där vi har enklare för att hantera det här. De tre viktigaste sakerna, vad är det som ska hända då i samhället?

Anders Magnusson – 1:23:07

Oj. Får man önska så hade man kanske… Dels så kanske man vill säga att samhället skulle ta ett litet ansvar för sorg generellt och inte bara köra det här psykologiska, medicinska spåret. Utan omfamna det medmänskliga lite mera. För som det är nu så kan du knappt bli sjukskriven, eller jag tror du kan bli sjukskriven faktiskt, för normala sorgreaktioner. Även om det påverkar väldigt mycket. Jag har ett barn som dör, sedan ska du vara på jobbet som vanligt, inom rätt kort tid. Så läkarna idag får skriva ”krisreaktioner” eller så vidare då. Eller patologisk sorg eller något sånt där. Fast det egentligen är ganska mänskliga reaktioner.

Sedan skulle jag gärna vilja se, kanske inte bara svenska, matte och samhällskunskap i skolan utan lite mer personlig utveckling. Du vet, i alla fall för egen del när det gäller rekrytering av personal och sådär så är det ju det som är bra mycket viktigare för mig som arbetsgivare, än att folk kan svenska och matte och så. Att man har koll på sig själv, att man känner sig själv, att man är stabil, pålitlig, att man är bra på att kommunicera, interagera med människor och kan ta ansvar för sig själv och sina reaktioner, mognad och sådär. Så den sociala kompetensen är ju viktigare, tycker jag, än den akademiska faktakunskapen.

Volontär Johan – 1:24:46

Så tillåtelsen att sörja och en beredskap för att kunna sörja. Har du något tredje eller var det uttömmande? De var ju två viktiga punkter redan där.

Anders Magnusson – 1:24:59

Det är två viktiga punkter. Om jag får önskar en annan grej så skulle det väl vara så här: Jag har ju varit i kontakt både för egen del och med andra när det gäller sjukhusens vanliga vård när det gäller psykiatri, psykakuter, psykiatriker och psykologer. Som ju är bra när det är så att man har psykisk sjukdom eller depression eller något sånt där. Men den största hjälpen har jag fått genom självhjälpsgrupper och sorgbearbetning och kursgårdar och böcker i personlig utveckling. Mer kring normala reaktioner och så. Så hade jag haft lite budgetansvar och lite att säga till, till statsministern eller i någon sådan där politiskt beslut, så skulle jag gärna se att man kanske kunde avsätta typ en halv miljard, och ge till SBU som gör statliga beredningsuppdrag. Och sedan så tar man och plockar ut en hundra alternativa metoder. Allt behöver inte vara KBT och medicin. Och så kan man se, finns det någonting i sorgbearbetning, finns det någonting i psykodrama, finns det någonting i gestalt? Det finns ju massor med olika terapiformer som folk faktiskt betalar pengar för privat för att de tycker att det är bra.

Volontär Johan – 1:26:30

Men du menar som sjukvården inte…

Anders Magnusson – 1:26:32

…använder sig utav. För vi har ju plockat in lite i akupunktur och lite i kiropraktik. Men det var ju ”kvacksalveri och humbug” det också för 20 år sedan. Och nu så vet man att massage ger positiva effekter med oxytocin och så vidare. Och då kanske man ser att det kan finnas lite kunskap där ute bland alla de här ideella krafterna som håller på med alternativa grejer. Och med tanke på att psykisk ohälsa är ett sådant oerhört stort problem både när det gäller suicid och långtidssjukskrivningar och så vidare. Så kanske man kan istället för att vifta bort det som att det inte är evidensbaserat, vilket ju nu min metod är förvisso. Men att man kanske kan kolla 100 olika metoder som är spridda.

Volontär Johan – 1:27:18

Så också det tredje, en liten utveckling på att hitta alternativa sätt.

Anders Magnusson – 1:27:24

Ja. Och att samhället kanske också kan ha ett öppet sinnelag. Inte bara individer utan även samhället som så. Det kanske finns saker för sjukvård och psykologer att lära sig även från det alternativa.

Volontär Johan – 1:27:34

Jättebra Anders, tack så mycket för att du kunde komma. Det här var jätteintressant.

Anders Magnusson – 1:27:40

Ja, tack för att jag fick komma. Fick du min bok förra gången?

Volontär Johan – 1:27:45

Jag fick boken.

Anders Magnusson – 1:27:46

Du har inget att skylla på alltså?

Volontär Johan – 1:27:49

Nej, jag har ingenting att skylla på.

Anders Magnusson – 1:27:51

Ja, men du har kollegor här som vill ha den.

Volontär Johan – 1:27:52

Ja precis, det vore jättebra.

Anders Magnusson – 1:27:54

Ja, tack Johan.

Volontär Johan – 1:27:55

Tack så mycket.